Kyrkomötet Motion 2006:53 av Inger Harlevi
Vem ska utbilda för tjänst i kyrkan?

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att utfärda tilläggsdirektiv med följande uppdrag till utredningen om kyrkan utbildningar:

- att redogöra för om och på vilket sätt församlingarna i Svenska kyrkan önskar att de anställda har en utbildning som är anpassad till Bolognaprocessen.

- att göra en jämförande analys av kvaliteten genom en anpassning till Bolognaprocessen i förhållande till framförallt folkhögskolebaserade utbildningar.

- att analysera vilka förfrågningar och uppdrag som kan ges till nyskapande initiativ i likhet med det pedagogiska konsortium som nu diskuteras.

Motivering

En utredning pågår om hur kyrkans anställda medarbetare ska utbildas i framtiden – EFU, En förändrad utbildning och en förändrad utbildningsorganisation för tjänst i Svenska kyrkan. En nyckelfråga är vilket kompetensbehov församlingarna i verkligheten har. En annan är vem som ska utbilda kyrkans personal. En tredje hur nyskapande utbildningsinitiativ tas tillvara.

Kompetensen hos kyrkans medarbetare är vår kanske största framtidsfråga. Därför är det anmärkningsvärt att så litet diskussion hittills förts om detta och att församlingarna i så liten grad blivit kontaktade.

Den information om utredningen som på olika vägar kommit fram är att kyrkans utbildningar ska anpassas till Bolognaprocessen. Över 40 länder har undertecknat Bolognadeklarationen om en fortsatt utveckling av det europeiska samarbetet inom högre utbildning. Dess främsta mål är främjande av rörlighet, främjande av anställningsbarhet och främjande av Europas attraktionskraft som utbildningsregion.

Dessa mål är viktiga och Sveriges högskolor arbetar för fullt med att försöka anpassa sig. Men ska även Svenska kyrkan fullt ut ansluta sig till Bolognaprocessen? Det är mycket tveksamt, av två skäl.

För det första är det ytterst tveksamt om det är ett önskemål från församlingarna i Svenska kyrkan att deras personal är utbildade för fri rörlighet i Europa. Redan idag kan t.ex. präster rekryteras från andra länder. Samtidigt måste man fråga sig: hur viktigt är det för en församling att en diakon, en kyrkomusiker eller en församlingspedagog har en utbildning som är gångbar i hela Europa eller att ha möjligheten att rekrytera personal från hela Europa?

För det andra är det ytterst tveksamt om europeiskt gångbara kyrkliga utbildningar innebär bättre utbildningskvalitet för Svenska kyrkans behov. Bolognaprocessen kräver ju anpassning till många andra intressen än dem som Svenska kyrkan har. Vad händer med alla de utbildningsanordnare som kyrkan byggt upp under lång tid, t.ex. folkhögskolorna? I folkhögskolorna finns en utbildningskompetens som inget universitet kan skaffa sig: att kontinuerligt relatera sina studier till sin kommande yrkesroll och till sina egna erfarenheter. Här finns en statligt understödd kyrklig utbildningsmiljö som samtidigt erbjuder möten med många andra människor. Folkhögskolorna har därför i dag en stor betydelse både för vissa yrkesutbildningar och för kyrkans grundkurs. Folkhögskolorna borde ges en större roll, inte en mindre.

En anpassning till Bolognaprocessen innebär att Svenska kyrkan gör sig beroende av högskolornas välvilja. Samtidigt riskerar man att utestänga nyskapande initiativ. Ett sådant är det samarbete som fyra kyrkan närstående aktörer diskuterar: ett pedagogiskt konsortium bl.a. för utbildning av anställda, förtroendevalda och frivilliga i Svenska kyrkan. Det är Sensus, Svenska Kyrkans Unga, Sigtunastiftelsen och Sigtuna folkhögskola som vill samverka för att kunna erbjuda utbildningar i ett brett spektrum.

Visby den 16 juli 2006

Inger Harlevi